schitzophreenia

Mina Förebilder
"If you can dream it
you can do it"

Alla har vi förebilder, oavsett om det är någon i din familj eller någon du bara vet vem det är, men inte känner. Man kan ha en eller flera förebilder, och jag tillhör dem som har olika förebilder inom olika områden.

En förebild för mig kan vara på två sätt. Antingen är den som en mentor, en person som jag ser upp till, eller också är det en person som har påverkat mig på ett eller annat sätt. Utöver mina föräldrar, som i grund och botten alltid är förebilder för sina barn, så har jag två riktigt stora förebilder, som jag skulle göra nästan vad som helst för att få kunna vara som.

Från den första kategorin hittar man låtskrivaren och Idoljurymedlemmen Andreas Carlsson. För många är han kanske bara den ytliga snubben i Idoljuryn med det vitaste av de vita leendena. Men bakom den perfekta masken finns en människa som har haft det mycket svårare än vad man kan tro, och mycket jobbigare än vad ett barn borde ha det. När man läser hans självbiografi Live To Win förstår man hur mycket han har kämpat för att komma dit han är idag. Texten ”If you can dream it you can do it”, som jag hittade i hans bok, har blivit lite av ett motto för mig. Har man inga drömmar och mål så är det svårt att utvecklas och bli den som man drömmer om att bli innerst inne.

Att Andreas har lyckats med detta bevisar bara att vem som helst kan klara det. Man behöver inte ha världens rikaste föräldrar om man bara vill något innerligt och går in för att klara det. Det sista som lämnar människan är hoppet, så sluta aldrig drömma!  Fokusera inte på hindren längs med vägen, utan fokusera på målet.

Den andra sortens förebild, som har betytt otroligt mycket för mig, är artisten Danny Saucedo, känd från Idol. Då kanske många tänker ”Men så säger du bara för att han är snygg och sjunger bra..!” och visst, så var det kanske från början. Men enligt min uppfattning fortsätter man inte lyssna på en och samma artist i fyra år utan att tröttna om det inte är något speciellt med personen. Danny har något väldigt speciellt, och om flera hade varit som honom så hade vår värld garanterat varit fredligare.

Från början kanske det var så att jag behövde ha någonstans jag kunde fly bort från verkligheten, och att det råkade bli Danny. Det har jag ingen aning om, men oavsett så kommer jag alltid vara honom tacksam. Alla människor jag lärt känna tack vare honom, alla minnen jag har samlat på mig, alla dessa saker är ovärderliga för mig.

Träffar man en kändis på stan så förväntar man sig inte att denne ska komma fram och känna igen dig, eller hur? Men exakt detta hände mig i somras. Jag var på semester och ser Danny i affären jag var i. Jag tänkte visa honom respekt och inte gå fram och störa honom. Då händer det som ”bara händer andra, inte mig”. Danny, en av mina största förebilder, kommer fram till mig och börjar prata. Hur sjukt är inte det? Han tar sig tid på sin semester för att prata med ett fan. Det har gjort att jag verkligen har insett vilken värdefull människa han är.

Utan Danny hade jag inte känt hälften av mina vänner. Ibland är allt så otroligt mycket lättare när man är ett fan. Här spelar det ingen roll varifrån du kommer eller hur gammal du är, alla behandlar alla lika, och det tycker jag är så otroligt skönt!

Jag tror att det är viktigt för alla människor att ha en förebild som man kan se upp till, oavsett om det är din närmsta kompis eller en kändis. Man behöver någon som man kan bli inspirerad av. En förebild, en mentor, en idol, kalla det var du vill, men jag är övertygad om att du har en!


Vad tycker du om texten?
Tycker du förbilder något att ha, eller skulle man må lika bra utan dem?

PeaceOut